• THE GOOD TIMES WE SHARED, WERE THEY SO BAD?

Niccokick
The good times we shared, were they so bad?

Philip Hall: Bas
Martin Stääv: Gitarr, kör och handklapp
Andreas Söderlund: Sång, gitarr, piano, keyboard, glockenspiel, tamburin och handklapp
Mathias Söderlund: Trummor och olika slagverk
Daniel Teodorsson: Keyboard, synth, kör, slagverk och handklapp

Det har nu gått sju år sen Niccokick grundades och tre år sen debutskivan Awake from the dead, my dear best friend släpptes. När bandet nu släpper uppföljaren The good times we shared, were they so bad? lyckas de med bravaden att ha en, om möjligt, ännu längre titel än tidigare. Innehållet vittnar om att bandet har mognat både musikaliskt och… ja, musikaliskt.

Vägen till den slutgiltiga versionen av The good times we shared, were they so bad? har varit kantad av turnéer, dödsångest, utbrändhet, terapi och en och annan fika. Niccokick har varit ett hårt men trivsamt arbete sen dag ett. I kombination med diverse sidoprojekt, konstant turnerande och musikproducerande blev det dock, i början av 2007, för mycket och bandet höll på att begå kollektivt självmord av ren utmattning. Andra band har tagit lärdom av liknande situationer och dragit ned på tempot. Niccokick lärde sig absolut ingenting och efter att ha stirrat apatiskt på insidan av några plastpåsar reste de sig upp, la i högväxeln och röjde loss som om de senaste fem nervösa sammanbrotten aldrig ägt rum.

På grund av, tack vare eller trots detta är The good times we shared, were they so bad? det bästa gruppen har producerat och en markering, vad den svenska indiefronten står inför 2008. Med lite hjälp från Annika Norlin (Hello Saferide, Säkert!) och en rad andra musiker och vänner har de skapat en kompakt samling låtar som lämpar sig lika bra till förfesten som den gemensamma fikastunden dagen efter.

Allt tog sin början hösten 2001 i Ängelholm, när sångaren och låtskrivaren Andreas Söderlund upptäckte att hans genialiskt enkla men vackra popmelodier gjorde sig bättre om de filtrerades genom gitarrgnissel och falsettskrik. Vid ett besök i hemstaden Båstad åkte han på stryk för att han var för glad, och blev omhändertagen av Martin Stääv och Philip Hall när de fann honom i rännstenen utanför Pepes Bodega. Som tack frågade Andreas om de ville vara med i världens bästa band och de två vännerna har sen den kvällen ångrat att de sa ja. De annonserade efter en trummis och Andreas bror Mathias var den enda som svarade.

Nordvästra Skåne har alltid haft en livlig undergroundscen ända sedan 70-talet med band som Kriminella Gitarrer och Bob Hund. Niccokick tog den traditionen, blandade den med sin egen generations influenser som tidiga Smashing Pumpkins, Dinosaur Jr samt Pavement och lyckades skapa något helt eget, som dessutom står sig internationellt.

Deras ångestladdade partymusik blev en succé från och med den första spelningen på The Tivoli i Helsingborg. Spelningen finns enligt fans tillgänglig som bootleg via en hemlig MySpace sida men inte ens bandet själva har lyckats hitta den. Bland Niccokicks anhängare har Tivoliframförandet blivit en modern skröna, och i likhet med Uppsalaspelningen tillsammans med Snook 2004 är det omöjligt att så många som påstår sig ha varit där, kan ha varit det. Tillgänglig information kring spelningen i Uppsala är att den var sponsrad av ett stort ölbryggeri, kökspersonalen bjöd bandet på alkohol, den var tvungen att avbrytas efter ett par låtar, en bas och fyra hjärtan krossades och majoriteten av publiken tyckte att det var en fantastisk upplevelse.


Det är genom ihärdigt turnerande och fantastiska livespelningar de har vunnit en trogen skara anhängare, men den bredare publiken känner dem bäst via radiohitten Turn 27 och det tidiga José Gonzales samarbetet i I want you back från 2003.

Niccokick har alltid fått uppskattning för sitt visuella arbete och deras videor är redan klassiker i svensk rockhistoria, särskilt den till titelspåret på EP:n Run! Run! Run! (regi: Anders Weberg) från 2004, där bandmedlemmarna ses löpa en hel dag genom det skånska landskapet. Filminspelningen slutade med en polisanmälan efter att Daniel Teodorsson råkat klättra över staketet till kärnkraftverket Barsebäck. Det är dock i musiken de främst har skiljt ut sig från mängden och det är omöjligt att bortse från den influens de haft på den samtida svenska musikscenen.

I och med The good times we shared, were they so bad? startar en ny era i den svenska indiescen de i början av tjugohundratalet på egen hand omdefinierade. Niccokick är redo att ge sig ut för att skriva nya livelegender inför den breda massan under 2008.

Tidslinje

Hösten 2001: Niccokick föds

Januari 2002: Legendarisk förstaspelning på The Tivoli i Helsingborg under musiktävlingen Popkorn. Åker ut i första omgången.

April 2002: Första demon. Stora svenska musiktidningar bl a Groove, Nöjesguiden och Sonic uppmärksammade gruppen och höjde dem till skyarna.

Sommaren 2002: Spelar in andra demon.

December 2002: Tredje demon färdigställs.

Juni 2003: Daniel Teodorsson ansluter sig till Niccokick. De släpper första vinyl EP:n Bye Bye! Friend. Spelar på Emmabodafestivalen.

17 november 2003: Släpper sin första EP Turn 27 i CD format.

Våren 2004: 35 spelningar varav 13 stycken tillsammans med Snook på Hultsfred on Wheels-turnén som plöjde genom Sverige två veckor i maj.

Juni 2004: Släpper ny EP Run! Run! Run!. Spelar på Hultsfredsfestivalen den 19 juni. Inspelning för Sveriges Television.

20 oktober 2004: Singelsläpp, Love & Neon Lights.

10 november 2004: Niccokicks debutskiva Awake from the dead, my dear best friend släpps.

8 Juli 2005: Våldgästar ett jet set party i Saint-Tropez men undviker att bli utslängda genom att framföra en bejublad akustisk version av I drink to get thrilled.

Januari 2007: Andreas Söderlund ångrar att han skrev Turn 27, som handlar om att leva ut rockmyten och brinna upp när man är 27. Andreas skrev låten när han var 23, han är nu 27 och har dödsångest.

Februari 2007: Andreas Söderlund går in i väggen efter konstant arbete med att producera och turnera med Hello Saferide, spela in med Niccokick, släppa skiva och turnera med Sounds Like Violence.


November 2007: Niccokick spelar in video till första singeln från The good times we shared, were they so bad? En förvirrad åskådare hoppar upp på scenen, slår ner Andreas Söderlund och anklagar Niccokick för att vara rödvinspimplare. Resten av bandet blir upprörda eftersom de alla föredrar öl och sprit.

Februari 2008: The good times we shared, were they so bad? släpps till stämmorna av en enad kritikerkår som hyllar bandets genie. Videon till The Poet är den första rockvideo som någonsin vunnit en Oscar för bästa manliga biroll.



Mårten Wennelin