• Reviews

Niccokick - The good times we shared, were they so bad?

Dagens Nyheter 4/5 - 2008-02-06

Den amerikanska collegeindien, som svepte så stark över Sverige i början på decenniet, har lagt sig. Det är vi tacksamma för, alla kopior lät ju sämre än Weezer. Niccokick var redan på debuten bättre än så, men drunknade i den där allomfattande känslan av amerikanskt villakvarter med basketkorg på garagegaveln och ett brötigt rockband på Miller Light och gräs där innanför. Och försvann. När de nu återkommer är det inte främst det vildsinta spretandet - eller Pavement- och Dinosaur JR-komplexet - som man tänker på, utan hur genuint det här bandet är, på egen hand. Niccokick sparkar på ganska bra, men melodierna och arrangemangen står i första rummet - det blir en fyrfärgsrock med en del storslagna skyar där stråkar, blås och syntar skapar fin balans till taggigheterna. Och sångaren Andreas Söderlund, som på debuten lät så arg och stark, är här skörare och mer eftertänksam. Den här utvecklingen kunde man hoppas, men inte våga tro på, för tre år sedan.

Bästa spår: "Troubled"

Niklas Wahllöf | URL