• Reviews

Niccokick - “Awake From the Dead, My Dear Best Friend” / Sid 28

Groove - 2004-11-01

Äntligen kommer då Niccokicks första fullängdare.
Efter ett gäng EP:s är det upp till bevis för
spelmännen från Båstad. När skivan nu är här
blir jag lite besviken för att det finns låtar från
de gamla EP-skivorna med.Vi får höra Turn 27
och Run, Run, Run igen. Men, men.

Skivan inleds med instrumentala Leave for
Space som visar upp bandets absoluta gehör
för melodier. I det här fallet är det en vemodig
gitarrslinga som börjar i lugnt mak för att sedan
stegras i både takt och intensitet till en himmelsk
Dinosaur Jr-refräng. Love & Neon Lights fortsätter
mot de skrikande popgitarrernas inferno.
Låten är ett speedat och adrenalindoftande piller
som får det att ringa i huvudet flera minuter
efteråt. Ungdomens fröjder tillbeds i den ganska
banala texten som handlar om hur härligt det
är att spela i ett band och att träffa kvinnor. I
titellåten sjunger Andreas Söderlund en nekrolog
som backas upp av ett formidabelt grundriff
och drar ner skivans tempo.
Och I Drink to Get Thrilled byter man inte bort i brådrasket. Den innehåller precis allt man kan önska sig av Niccokick
vad gäller Pavementgitarrer och snygga
körer. Ride the High Country är en instrumental
rökare som med sin delaydrypande inräkning och
sinnessjuka energi ger endorfinerna spasmer.
Jag tycker det är skivans bästa låt. Det är både
glatt och sorgligt på något sätt, en glad gitarrslinga
med ett stänk av vemod och moll.

I slutet av skivan tycker jag att det känns
som om Niccokick tappar lite fokus och låtarna
känns trubbigare. Balladaktiga Sunday Night
och I’m Hurt känns tråkiga i sammanhanget.
Men för variationens skull känns de helt okej.
Men det är som om man blint har vant sig vid
att Niccokick alltid ska bjuda på samma skadade
energi. Vilket är ett omänskligt krav.

Johan Joelsson | URL