• Interviews

Ett annat Niccokick

Smålandsposten - 2008-03-28

Det har talats om ångest och självmordstankar. Överdrivet, säger sångaren Andreas Söderlund och garanterar att bandet mår ypperligt.?Men första turnén på tre år kunde ha börjat bättre för Skånebandet Niccokick. Backdropen stals i Uppsala och Göteborgsvisiten slutade med stygn på akuten. På onsdag kommer bandet till Växjö.

Båstad blev för litet. Sedan några år håller den indierockande manskvintetten till i Malmö. Efter alldeles för många spelningar i hajpens tecken gick Niccokick in i den där väggen för några år sedan och lades på både hyllor och isar. På onsdag är det dags för tredje Växjöbesöket för bandet som tidigare i år krampade fram fina uppföljaren The times we shared, were they so bad?, fyra år efter den vingliga debuten Awake from the dead, my dear best friend. Vi ringer upp Andreas Söderlund som mer än gärna pratar samtidigt som han fyller tvättmaskinen med smutstvätt.
Hur står det till?
– Det står bra till tack.
Annat var det för en vecka sedan. Andreas Söderlund gick rakt in i en glasdörr på bandets hotell inför sin spelning i Göteborg. Ilfart till akuten och ett halvt dussin stygn i huvudet blev resultatet.
Lite klumpigt.
– Ja, det var tokigt, haha. Men några timmar senare stod jag på Pusterviksscenen likt förbannat. Ett par whiskey, sedan var jag fine.
Ni är ute på turné för första gången på några år. Rostiga?
– Det har varit lite otäckt faktiskt. Det blir att man funderar på om man existerar. Efter första plattan och alla spelningar fanns man så mycket och sedan har man liksom försvunnit. Då är man lite osäker på hur folk ska ta emot en.
Vad har du gjort under alla år?
– Vi har vårt andra band, Sounds Like Violence (Andreas Söderlund, Daniel Teodorsson och Philip Hall, reds anm), som släpper skivor och turnérar. Sedan har jag andra producentjobb. Bland annat spelade jag in åt Annika Norlin med Hello Saferide. Och nu jobbar jag med ett band som heter The Weather in Sweden.
Trivs Niccokick med det, eller funderar du på att lägga allt krut på bandet?
– Vi kan inte satsa mer ekonomiskt. Skivbolaget har sina ramar och så. Vi har gjort massa press och promo och en musikvideo. Det är upp till folk nu liksom.
Det handlar till syvende och sist om låtarna menar du?
– Ja, precis. Jag diskuterade faktiskt det med en kompis häromdagen. Att egentligen spelar det ingen roll hur det låter. Man kan så klart krydda och producera upp något, men det som spelar roll på riktigt är om låten är bra.
Många säger att ni har vuxit upp på nya plattan. Att ni lämnat tonårsångesten bakom er? Är det mogenhet vi skönjer?
– Ja, alltså, moget klingar ju lite dåligt. Det låter lite 50+ sådär. Jag ser det som att vi har utvecklats till något annat. Vi har tvättar bort lite gitarrer och lagt till andra instrument. Jag är ju en producentnörd. Och allt det jag har drömt om sedan jag var yngre har jag kunnat jobba med nu.
Living the dream alltså?
– Ja, du. Jag tänker nog ungefär varannan vecka på vad jag gör egentligen. Varje dag håller jag bara på med musik. Det är fantastiskt. Samtidigt funderar man på om det är värt det.
Vad är baksidan?
– Jag säger som Markus Krunegård, det är liksom flummigt. Inget 9 till 5-jobb direkt. Man ser på kompisar som verkar ha mer struktur i sina liv. Det kan jag sakna ibland. Men samtidigt önskar de väl att de hade det som jag. Det är väl som med livet i övrigt antar jag.

FAKTA
Medlemmar: Philip Hall - Bas, Martin Stääv - gitarr, Andreas Söderlund - sång, gitarr, piano, Mathias Söderlund - trummor, Daniel Teodorsson - keyboard
Aktuella: Släppte sin andra skiva The good times we shared, were they so bad? (tre granar i Smålandsposten) i februari. Är ute på Sverigeturné som landar i Växjö på Kafé de luxe den 2 april.

Enligt Andreas:
Bäst just nu: Våfflor! Jag har tryckt i mig oskäligt mycket våfflor den senaste tiden.
Bäst musik just nu: Windmill.
Ser fram emot mest under 2008: Emmabodaspelningen – en grym festival med kärlek för musiken.

Jonas Allgulin | URL