• Interviews

NICCOKICK

Studentmagasinet - 2008-02-09

De har slängt sönder instrument, tvingats avbryta en spelning och framstår gärna som ett stökigt rockband. Men de hyllas också av kritikerna, är aktuella med en ny platta och är enligt sig själva enda bandet i Sverige som vet hur man röjer loss på en scen.
Text: Alexandra Reichler Foto: Mathias Söderlund

Allting började för sju år sedan då Andreas Söderlund som är sångare och låtskrivare i Niccokick experimenterar med sina musikaliska fingrar och upptäcker att han faktiskt har en god talang för att göra musik. Några månader senare står han tillsammans med sin lillebror Mathias samt vännerna Martin och Philip på en scen i Helsingborg och deltar i musiktävlingen Popcorn. Det är första spelningen någonsin och de åker ut redan i första ronden.
– Det där var kanske lite konstigt, att ställa upp i en tävling det första vi gjorde, allting var så haffsigt och vi slängde bara ihop något, säger Andreas Söderlund.
Men det var tur att de var med den gången. Det var nämligen starten på deras musikaliska karriär och i dag befinner sig Andreas i Stockholm där han träffar media inför nya skivsläppet. Men han är ensam. De andra har fått stanna hemma. Enligt Andreas blir det lättast så. Resten av bandet bor utspridda på lite olika ställen i landet.
I dag består Niccokick av fem killar, keyboardisten Daniel Theodorsson tillkom något år efter första spelningen och i det skrytsamma bagaget har bandet flera demos, ep:s och spelningar som hyllades redan innan debutskivan Awake from the dead, my dear best friend släpptes 2004.
– Så fort första demon kom blev det ett jävla intresse och det gick så sjukt snabbt. Målet har alltid varit att växa som band, spela in skivor och stå på scen. Nu har den drömmen redan slagit in, säger Andreas och ler.

Framgångens baksida
Men drömmen har också haft sin baksida. För något år sedan gick Andreas in i väggen. Allt turnerande och producerande ledde till panikångest och han uppsökte till slut hjälp i form av terapi.
– Jag har aldrig fattat den grejen själv, att man kan bli utbränd. Jag har alltid bara jobbat på, säger han och förklarar att han höll på med fem, sex projekt samtidigt som mest, men att det inte är något ovanligt i en bransch där man aldrig vet hur morgondagen ser ut arbetsmässigt. Man samlar lätt på sig för mycket jobb för att man är rädd att de ska ta slut.
– Men det är också svårt att tacka nej till allt eftersom man tycker att det är så roligt. Alla yrken som musiker, konstnär eller något annat flummigt där man inte alltid kan ha jobb och aldrig är anställd hos någon, där allt är lite luddigt gör att man är mer utsatt, förklarar han och ger ett ganska enkelt tips till den som känner sig träffad.
– Man måste bara stanna upp och ta tag i problemet. Kanske inte gå på lyckopiller utan först gå till en bra psykolog. Den första jag gick till tyckte att jag skulle ta piller och jag vet hur många som helst som går på sådana. Sedan måste man ha piller hela tiden och det blir ett beroende, som ett knark, säger Andreas som tror att många rockstjärnor tar droger just därför.
– Man turnerar, spelar, festar, kan inte sova och tar uppåt för att orka.
Men fest är också nästan synonymt med bandet som den här artikeln handlar om. Kombinationen glad partypop och röj på scenen gör Niccokick till ett av landets bästa liveband enligt Andreas.
– Hälften av alla band är mesiga på scenen men när vi spelar och vevar på armarna gör vi det bra. Det kan vi faktiskt skryta med. Det är genuint äkta och alltid party stämning på våra spelningar, säger Andreas. Men en gång blev det för mycket party. Så pass att man fick bryta en konsert.
– Vi var på en turné och på en av spelningarna var det jättedåligt ljud och dåliga ljudtekniker så vi sket i allt och började dricka i stället. Och det fanns kockar i köket på stället som nästan hällde i oss sprit och vi var jättefulla när vi gick på scenen. Folk skrattade och vi sa fel namn på staden. Sedan började vi bråka och det flög en bas i golvet. Det var riktigt kasst, säger Andreas och berättar om en annan incident som han helst skulle vilja få ogjord.
– En gång spelade vi i Strömstad på ett riktigt bonnigt ställe där det var lite folk, 50 personer kanske på hela stället. De bjöd på indisk mat och hade gjort det jättefint men när vi skulle gå hem fick min lillebror för sig att ta med några backar öl men ägaren kom och skällde ut honom. Han anklagade oss för att hamstra och det var fruktansvärt pinsamt, säger Andreas och försöker ge en förklaring till incidenten.
– Egentligen är vi inte så stökiga men det blir så i bland när vi fem är tillsammans och när någon är full blir det kaos. Men vi har aldrig slängt ut någon tv eller pajat grejer.

Gillar att skapa myter kring bandet
Det kan dock vara lätt att få för sig att bandet vill framstå som ett stökigt sådant. I ett pressmaterial som skickats från bandets promotionbolag kan man nämligen läsa en hel del ”stökiga” fakta som inte riktigt hör till verkligheten. De ska bland annat ha attackerats, slagits av fans och trashat ett jetset party i Saint-Tropez. Men Andreas kan inte minnas att de har varit där.
– Det där får man tro på om man vill, men man kan väl säga att han som har skrivit texten gillar att spetsa vissa grejer. För oss spelar det inte så stor roll, om folk vill se oss som stökiga är det kul men det är inte därför vi gör det här, säger Andreas och förklarar att utskicket mest är på skämt och att de tycker att det är roligt att textförfattaren gillar att skapa myter kring bandet. Andreas avslöjar att killarna i bandet egentligen är rätt skötsamma och snälla människor som har lugnat ner sig med åldern. Och det är precis vad nya skivan The good times we shared, were they so bad? handlar om.
– Den handlar om värme, kärlek, åldersnoja och att vi inte är 20 år längre. Allting är mognare än tidigare men på ett positivt sätt. Det vill säga att det fortfarande är vanliga, simpla, poplåtar med blåsinstrument och stråkar men texterna betyder mer för mig nu, samtidigt som ungdomskänslan sprudlar igenom.
Om han lyckas träffa rätt med nya skivan återstår att se men det har i alla fall börjat bra. Första singeln The Poet ligger redan tvåa på studentradiolistan.
– Det är jättekul och det betyder mycket att det finns ett intresse bland studenter. Det betyder också att det åtminstone finns en bra låt på skivan, skrattar han och förklarar att studenterna är precis rätt målgrupp för Niccokick.
– Man är väl student när man är runt 19 år och i den åldern gillar man sprallig partypop från Skåne, man gillar att gå på konserter, man är ute tre dagar i veckan, man är full och råkar vi spela då blir man galen, skrattar han men blir genast allvarsamheten själv på frågan om bandets framtida mål.
– Målet är så klart att bli ett mycket större band än vi är nu. Vi är inte ett sådant indieband som måste hålla oss på en viss nivå utan vi vill bli stora, leva på musiken på heltid och slippa gå back hela tiden.
Och med bandets fullspäckade schema kan det inte vara ett omöjligt mål. Eller vad sägs om en ny singel, ny video, en turné i vår, festivaler under hela sommaren och en ny skiva i höst? Låter det mycket? Som en risk för att gå in i väggen? Andreas är lugn.
– Jag har kontroll nu, avslutar han och ser mycket, mycket nöjd ut.

Fakta:
Niccokick betyder: Som det låter: nikotin-kick.
Bildades: 2001
Kommer från: Båstad
Aktuell: med nya skivan The good times we shared, were they so bad? som släpps 6:e februari 2008
Medlemmar:
Andreas Söderlund (Sång, gitarr)
Daniel Teodorsson (Klaviatur, körsång)
Mathias Söderlund (Trummor)
Martin Stääv (Gitarr, körsång)
Philip Hall (Bas)

Alexandra Reichler | URL