• Interviews

Nu har Niccokick åldern inne

Sydsvenskan - 2008-02-09

Tid har Andreas Söderlund och hans Niccokick inte haft gott om de senaste åren. Ändå verkar åren sedan debutplattan ha gjort nytta. På nya skivan är gitarrerna begravna, texterna viktigare och världen mer arrangerad.

MALMÖ. En stilla kopp te vid niotiden på måndagsmorgonen känns ganska långt från den snabba gitarrpop med desperat twist som gjort Niccokick kända i indiekretsar. Skrovliga röster och skuggor under ögonen skvallrar om lördagskvällens sena releasefest på Debaser.

Niccokick är tillbaka efter tre tysta år. I slutet av 2004 kom debutskivan ”Awake from the dead, my dear best friend” och först nu är nästa album, ”The good times we shared, were they so bad” klart. Men åren som gått har varit långt ifrån tysta, framför allt i sångaren och låtskrivaren Andreas Söderlunds liv.
– Jag började skriva låtar bara några månader efter förra skivan, säger han.

Dessutom har han, Daniel Teodorsson och Philip Hall släppt en skiva med bandet Sounds Like Violence med efterföljande turné. Andreas Söderlund har också hunnit med att producera Annika Norlins ”Hello Saferide”. Ett tag blev tempot lite väl högt.
– Det var egentligen helt orimligt. Men det är svårt att tacka nej, för karriären. Man vill ju ta på sig jobb som känns roliga, säger Andreas Söderlund.
– Det var jävligt mycket arbete och en extremt tajt budget, säger Daniel Teodorsson, keyboardist i Niccokick, om ”Sounds Like Violence”-skivan.

Niccokick kom ut på andra sidan turbulensen, tre års erfarenheter och insikter rikare.
– Man har mognat. Man har blivit äldre. Texterna känns viktigare, mycket för att jag spelat in Annika och tagit lärdom av henne, säger Andreas Söderlund.

På nya skivan har arrangemangen fått ta ett kliv framåt på bekostnad av de gitarrmattor som spelade en framträdande roll på debutskivan.
– Det handlade bara om det då. Och det är skitkul, vi älskar gitarrer. Men det känns som om det är dags att begrava gitarrerna nu, säger Andreas Söderlund.

Om de grävs upp igen till nästa skiva vet man aldrig, men han tror inte riktigt det.
Niccokick är Andreas Söderlunds baby och han skriver i princip allt material till bandet. Så har det alltid varit. Övriga medlemmar verkar vara bekväma med att ha det så.
– Det är väl egentligen ingen av oss som är någon låtskrivare och det är ju inte så att vi inte får säga till om någonting, säger Daniel Teodorsson.

Att Niccokick nu har åldern inne märks också på hur de förhåller sig till musikbranschen och framgång. Förhoppningarna om att få det där riktiga breaket finns förstås fortfarande.
– Absolut ska man ha sådana målsättningar, annars ska man inte hålla på med det här, säger Andreas Söderlund.

Samtidigt vill han hålla sina drömmar lite för sig själv, istället för att som när debutplattan kom bara köra på och ha roligt. Niccokick årgång 2008 är mer eftertänksamt, mer planerat. Till exempel har bandet låtit ta fram ett grafiskt koncept, där affischer och skivkonvolut ingår.
Andreas Söderlund anar att recensenterna kommer att sakna den raka, naiva ljudbilden från debutskivan.
– Det är lättare att dissa oss nu, det låter som förut men tråkigare. Men ger man det lite till så kommer man förstå att det är mycket bättre. Det är mycket större, mycket mer genomtänkt – på ett bra sätt, säger han.
– Jag tror att vi har bättre förutsättningar nu, säger Daniel Teodorsson.




Fakta: Niccokick

Bildades i Båstad 2001 och består idag av sångaren och gitarristen Andreas Söderlund, Philip Hall, bas, Martin Stääv, gitarr och körsång, Mathias Söderlund, trummor och Daniel Teodorsson, klaviatur och körsång. Idag bor fyra av fem medlemmar i Malmö.
Efter tre demos kom debutskivan ”Awake from the dead, my dear best friend” i slutet av 2004. I februari 2008 kommer Niccokicks andra skiva ”The good times we shared, were they so bad?”
Niccokick spelar på Mejeriet den 4 april, på KB den 16 maj och på festivalen Siesta i Hässleholm den 31 maj.

Sara Frostberg Lowery | URL