• Interviews

Det finns en kärlek för musiken

Muzic.se - 2008-02-09

Malmö centralstation, 19.01. En man går in genom svängdörrarna med ett gitarrfodral i handen. Han har en trevande men ändå levnadsglad blick. Till skillnad från så många andra på centralstationen handlar hans besök om slutförandet av en resa, snarare än början på den. Andreas Söderlund, som mannen heter, ska snart släppa sitt andra album med bandet Niccokick. Efter nästan tre års tystnad ska äventyret i svenska folkets cd-spelare äntligen få sin fortsättning, ”The good times we shared, were they so bad?”.
- Jag är väldigt nöjd och stolt över skivan. Vi har hållit på länge med den. Vi började spela in i december 2006 och då spenderade vi tio dagar i en studio där vi lade alla grunder. Sen i somras så spelade vi in skivan klart. Det var skönt att kunna sitta hela sommaren, för det gav oss möjlighet att testa oss fram och t.ex. hitta ett syntljud i tre dagar. Bara sitta och producera.

Det stora arbetet som lagts ner på skivan märks. Nu, någon dag efter min träff med Andreas har jag facit i hand. De många varven som det aktuella albumet har snurrat i min cd-spelare har fått mig att inse att jag lyssnar på ett Niccokick som har utvecklats.
- Jag tror denna skivan kan tilltala människor på ett helt annat sätt än förra. Jag tror den här är mycket mer öppen. Den är lite humoristisk, samtidigt som den är jätteallvarligt ibland. Det är väldigt mycket toppar och dalar som jag tror ger ett bra ”flow”. Det var någonting som vi kanske försökte skapa på förra skivan men som inte blev så tydligt. När jag började skriva låtar till denhär skivan så kände jag direkt att vi inte skulle kunna göra samma grej igen. Vi har kanske mognat lite. Det är fortfarande samma band dock och samma sound på många sätt. Det är upp och ner i sången och skrikigt ibland, men på ett mer dynamiskt sätt på denna skiva. Allting är meningen och det är väldigt tillrättalagt.

Precis som på bandets debutskiva har lyriken en naturlig plats i sammanhanget. Bakom den stundtals yviga och skräniga musiken gömde sig redan 2003 ett stort antal textrader med djup och innebörd. Titeln på senaste skivan, ”The good times we shared, were they so bad”, borde vara nog bevis för att texterna har en minst lika signifikant roll fem år efter debuten.
- Texterna är mycket viktigare på denna skivan. Det är väl också en mognadsgrej. Jag gillar vissa texter på förra skivan, men jag kan ju inte säga att jag kan stå för alla. Jag tycker inte alla når fram eller når ut så som jag vill ha det. Det blir bara bättre och bättre. Ibland är det kul med en spontan text som kanske inte är jättebra men som förmedlar någonting, som t.ex. ”I drink to get thrilled”, vilken är lite utav en gammal favoritlåt. Den är så pang på och så handlar den om att supa, så det blir en partylåt av det.


Ur Andreas ensamma låtsnickrande under 2001 föddes Niccokick, som för första gången stod på scen tillsammans ett år senare när de blev utslagna i första etappen i en musiktävling. Under 2003 tog bandet revansch, främst i form av "Turn 27 EP" som satte bollen i rullning. EPn följdes upp av ett stort antal spelningar, och kulminerade ett år senare i fullängdaren ”Awake from the dead, my dear best friend”.
- Vi hade hållit på så mycket med Niccokick när fullängdaren kom, dels i form av två EPs och en massa spelningar. Sen när skivan väl släpptes så kom det lite fel. Den blev lite som en samlingsplatta. Det blev lite i fel ordning och det kan man kanske ångra lite, men vad ska man göra?
- Krafterna tog slut och det fanns ingenting att ge, så det var bara att börja om på ny kula. Hade vi inte gjort det finns det risk att det hade kunnat bli samma skiva igen. Vi har utvecklats väldigt mycket istället och nu känns det som att man är tillbaka, fått tillbaka glöden.

Hur är tankarna inför Niccokicks återinträde på musikscenen?
- Tankarna är att överträffa de spelningar vi gjort, eller åtminstone göra lika bra. Ut och spela, det är någonting vi står för väldigt mycket. Få igång folk. Spela live är väl det vi handlar om egentligen. När vi var 13 gjorde vi vår första spelning. Sedan dess har vi stått och harvat. Vi gav oss inte, och då ska man utnyttja det nu när man är igång.

Min egen Niccokick-histora börjar någonstans runt bandets debut, och i synnerhet under en av deras första spelningar i Malmö-området. Jag kommer ihåg den känslan av chock som fanns kvar i mig efter konserten. Trots att jag hade varit på konserter förr hade jag aldrig upplevt något liknande. Svetten, trängseln, kaosen och givetvis musiken. Sedan dess har det alltid följt samma mönster på de spelningar med bandet som jag fått uppleva. Pendlandet mellan eufori och kaos.
- Det är ju lite sådär galna låtar. Det är väldigt livebaserat. Och det är nog tack vare att vi har spelat live så länge. Man vill repa låtar som är liveaktiga, som känns i replokalen att, ”shit, detta kan bli stort”. Sen finns det ju lugna livekonserter som jag kan uppskatta väldigt mycket, men det tror jag inte man kommer att ge sig in i på ett par år. Vi kör på med partyrökare istället.


Vad tror du folk tilltalas av hos Niccokick?
Jag tror folk tilltalas lite av det opretentiösa. Det finns lite humor i det, men ändå ett allvar. Det finns en kärlek för musiken på något sätt. Jag tycker själv det är äkta. Jag säger inte att alla måste gilla det. Ibland kan jag hålla med folk som inte gillar oss, jag är inte heller förtjust i ”Turn 27”, jag är trött på den låten. Men, man måste ta det för vad det är och se lite humor i den. Köper man det så gillar man nog oss. Ingenting med Niccokick är ju perfekt. Jag sjunger lite snett och skevt, vilket har blivit en tradition i Sverige. Jag är jätteinspirerad av Håkan Hellström, Olle Ljungström och Thomas DiLeva. Det kommer ändå från hjärtat, och jag kan känna att jag finns med där på något sätt, för att jag menar det jag säger.

Andreas och jag kliver upp från våra stolar i Espresso house kliniskt frammejslade cafémiljö och tar på oss snarlika vit- och svart-randiga mössor. Vi känner oss nog båda lite trötta efter en lång dag. Efter att vi skiljts åt slänger jag en sista blick in i Malmö centralstations väntsal, en lokal full av känslor. En kvinna kysser sin militärklädda pojkvän länge och hjärtligt. Det rinner tårar ner för hennes kinder. Efter den sista kysser tittar han henne djupt in i ögonen, tar sitt bagage och ger sig av, för att inte se sig om en enda gång. Ett sorgligt avsked. Jag biter ihop, drar upp dragkedjan och klickar fram Niccokick på mp3-spelaren. Ett kärt återseende.

Jens Ganslandt | URL