• Interviews

90-talsrock och rädsla för döden

Metica.se - 2004-12-03

I videon till 'I want you Back' - som är extraspår på Niccokicks debutalbum - sitter en man på en säng. Bredvid honom ser man en kvinna med en papperspåse över huvudet. Mannen ser på kvinnan. Han försöker kyssa henne. Det handlar om saknad, eller kanske om obesvarad kärlek.

Niccokick från Båstad har arbetat länge för att få ge ut sitt debutalbum 'Awake from the Dead, my Dear Best Friend'. Sångaren Andreas Söderlund och hans kollegor inledde karriären som rockartister med att åka ut i första omgången av talangtävlingen Popkorn i Helsingborg. Andreas förstår fortfarande inte hur det kunde gå så illa.
- Tävlingen funkade som en tennisturnering, med sextondels- och åttondelsfinaler. Vi åkte ut direkt. Jag fattar inte hur det gick till, just den dagen var de andra banden så fantastiskt dåliga.

Fast så farligt var det inte. Andreas hade varit med i tävlingen tidigare, och faktiskt vunnit en gång, med tidigare projektet Footage.
- De kanske tröttnade på oss då. I Footage sminkade vi oss och var allmänt jobbiga. Och så var vi ju från Båstad, det funkar inte så bra i Helsingborg. Det var kul att alla hatade oss då. Det är en väldigt konstig idé egentligen, att tävla i musik. Men hur som helst var Popkorn viktigt för Niccokick, det var ju så vi började repa och skriva låtar.

Men snart fick det vara nog med tävlingarna. Istället började Andreas skriva allt fler låtar. Från början var de helt instrumentala, men ganska tidigt började han också skriva texter till musiken. Niccokicks första demo - med den fantasifulla titeln 'Demo 1' - fick mycket beröm i Nöjesguiden. Därefter skickade Andreas nio olika låtar i nio olika kuvert till Emmabodafestivalen. Varje kuvert var märkt med varsin bokstav. Tillsammans bildade bokstäverna namnet NICCOKICK. Bandet bokades till Emmabodafestivalen 2003.

Tack vare konserterna började folk höra talas om Niccokick. Men det berodde knappast på att de var först med att låta som de gjorde. Tvärtom var ljudbilden redan då ganska tradtionell, med rötterna i 90-talets grungerörelse.
- Jag tycker inte det är så viktigt att låta annorlunda, säger Andreas. Man får gärna sno hur mycket som helst bara man kan göra något eget av det man får ihop. Jag tar olika bitar och när jag lägger ihop dem blir det förhoppningsvis någonting nytt, en ny kombination.

2003 var också året då Niccokick släppte sina två första skivor, vinylsjuan 'Bye Bye! Friend. EP' och cd:n 'Turn 27 EP'. I början av sommaren 2004 kom uppföljaren 'Run! Run! Run!' och nu senast debutalbumet 'Awake from the Dead, my Dear Best Friend'. Tempot har varit uppskruvat - speciellt med de många spelningarna. Men Andreas har som mål att kunna leva på musiken, så det gäller att ligga i.
- Musiken betyder så fantastiskt mycket för mig. Jag kan inte tänka mig att jobba med något annat. Så har jag inte heller någon ingenjörsutbildning eller så. Det är musiken jag vill hålla på med. Naturligtvis måste jag knega med någonting för att kunna leva, men det klagar jag inte över. Det känns perfekt. Jag har aldrig haft som intention att bli rik på det jag gör. Jag vill jobba med musiken, inte med pengarna. Sedan kan folk sitta och skriva låtar till äckliga artister om de vill, det är en helt annan bransch.

När man läser texterna i debutskivans konvolut märker man att Niccokick är på allvar. Det handlar om besvikelse, sorg, saknad och desperation.
- Jag brukar alltid ta med något som jag själv har upplevt, det skulle kännas konstigt att inte göra det. Men så ljuger jag ju en del också, det är helt naturligt. Jag menar, Pär Lagerkvists självbiografi är fantastiskt tråkig, man måste hitta på en del också, krydda lite.

Men under kryddorna, bakom påhitten, finns ändå något ärligt kvar.
- Mina texter handlar ju om flera olika saker, varje text kanske har tre eller fyra olika ämnen. Skivan handlar om många olika saker. Dödsångest förstås, jag är så rädd för att dö. Eller egentligen är jag hypokondriker, men det innebär ju att jag är rädd för döden. Fast dödsångensten är inget jag vill skryta med. Men den finns ju där. Jag är vänsterhänt också, förresten.

Andreas vet förstås inte när han äntligen kan leva på sin musik. Men han är beredd på det mesta.
- Man vet ju aldrig, en dag kan det smälla till och så får man en hitlåt. Men till att börja med skall det absolut bli en ny skiva. Den kommer väl nästa vår ungefär.

Andreas Hedberg | URL