• Interviews

Hur ser du på 90-talet?

Svenska Dagbladet - 2008-02-15

Reporter för en dag | Andreas Söderlund

Nostalgi. Cecilia Nordlund sjöng i explosiva Souls i mitten av 90-talet. I dag är hon med i discotrion Sunshine Rabbits och släpper sin första soloskiva senare i år. För Andreas Söderlund, sångare i Niccokick är hon en gammal idol och det blir mycket snack om det gyllene 90-talet.

Jag växte upp på 90-talet och det har varit en viktigt period för mig musikaliskt. Hur ser du på den tiden?

–90-talet var skitkul, jag fick vara med om riktigt bra grejer. Vi startade Souls 1992 i Helsingborg och blev sajnade på vår första spelning, av Anders Jönsson som hade ett litet skivbolag i Klippan. Det var faktiskt han som kontaktade Steve Albini (legendarisk producent, reds anm). Andreas, gitarristen i Souls, var nörden som hade koll på alla band och ­Johan, basisten, hade så mycket hjärta i sina basgångar. Och så gapade jag. Det var därför det blev spännande musik, för att alla var så olika.

Men texterna var väl också jätteviktiga? Det var du som skrev dem?

–Jo absolut, det var mina texter. Men man gjorde dem för att man var tvungen liksom, haha. Nu är jag mer medveten och kämpar med texterna. Jag skriver de flesta texterna i Sunshine Rabbits också.

Ni hängde ju med en massa svenska band då. Vilka var coola och vilka var töntiga? Och var ni ett coolt band?

–Vi tyckte nog att vi var ganska coola. Vi flyttade till Göteborg när jag var runt 20. Vi fick kontakt med Jörgen Cremonese och Whipped Cream, de hjälpte oss med replokal och sånt. Senare lärde vi känna Soundtrack of Our Lives. Alla hängde på Underground och Kompaniet, där lärde jag känna Karin Dreijer i Honey is Cool. Vi spelade på samma ställen som Salt, Fireside och Pinko-Pinko. Det är bröderna från Dub Sweden, de spelade energisk pop och gillade Blur. Vi var jättetaskiga mot dem. Förlåt Pinko-Pinko! Jag har fortfarande er skiva hemma.

Ni spelade in med Steve Albini två år efter att han spelat in In utero med Nirvana?!

–Ja, men det snackade vi inte om med honom, vi ville inte visa att vi var impade. Det som var coolt var att vi fixat en gammal dansbandsstudio utanför Växjö, som låg vägg-i-vägg med en bilverkstad. Steve Albini byggde om hela studion, ljudet på första skivan är väldigt speciellt. Han använde vår skiva som referens när andra band ringde upp honom sen. Det var därför vi fick skivkontrakt i USA. Vi var där i några omgångar under ett och ett halvt år och spelade. Skivbolaget låg i LA, det var som att komma till Disneyland. Vi träffade Michael Jacksons manager. Men vi var små idioter då, vi hade behövt en Metallica-psykolog.

När ni kom hem från USA la du av med musiken helt ett tag och flyttade till Malmö?

–Först packade jag flygplansmat i Norge en sommar, sen började jag skriva egen musik. Det var meningen att jag skulle spela in en soloskiva, men då blev jag och Johan i Souls vänner igen, och så bildades Monkeystrikes. Men nu blir det en soloskiva. Jag har spelat in den med Christoffer Lundqvist från Brainpool och har aldrig haft så kul i hela mitt liv. Vi spelade in 16 låtar på 4 dagar. Det är en helt annan sida av mig som inte så många har hört. Det är lugnare men inte mesigt, även om jag är lite mindre arg nu.

Du är rätt engagerad i popkollon för tjejer nu?

–Ja, jag blev indragen när jag spelade in Adios amigos med Marit Bergman. Nu har vi haft ett popkollo i Malmö. Vi har fortfarande kontakt med de tjejerna och många är väldigt duktiga. Vi fixar spelningar åt dem regelbundet. Ofta handlar det bara om att komma förbi en spärr, att våga gå in i replokalen fast det är en massa tuffa killar där, och lära sig koppla in förstärkaren.

Andreas Söderlund sjunger i Niccokick vars skiva The good times we shared släpptes förra veckan, samt i Sounds Like Violence som åker på Europaturné i april.

Andreas Söderlund | URL